heltmagiskt

För fem veckor och två dagar sen föddes min lilla prinsessa Melody. Hon vägde 3746 g och var 52 cm lång. Livet krestar numera kring henne, och just nu har hon hamnat i en utvecklingsfas som gör att jag får ägna ännu mer tid med henne, men det gör absolut ingenting. Hon är världens finaste, och så himla underbar.

Tiden bara springer iväg.. Igår (fredag) gick jag in i vecka 26. Så nu har jag alltså gått 25 hela veckor, och det innebär att det är 15 veckor kvar. Hallå, 15 veckor, det är ingenting! Jag har fortfarande inte fattat att jag ska ha barn, och det kommer jag förmodligen inte göra heller förrän jag ligger där med en nyfödd liten bebis på bröstet (om jag ens fattar det då).

Vad ska jag berätta mer då ? Jo, Ricky känner sparkar nu så fort han lägger handen på magen. Verkar nästan som att den lille känner av att det är pappas hand, för den börjar sparka varje gång! Hihi, gull ♥. Jag själv börjar nästan tro att det är en alien där inne. Det verkar då i alla fall som det när man ser alla rörelser utanpå magen, ha ha.

Här får ni se en film när h*n håller på bökar runt där inne. :)

Vad tycker ni? Ska man ta reda på könet eller ska man vänta och se tills barnet är fött?

Jag tycker det är på två sätt. Om man tar reda på könet så kan man ju välja namn, man kan planera lite bättre med kläder osv. Men då blir det ändå ingen "överraskning" sen när barnet föds, vilket jag skulle tycka vara tråkigt. Om man inte tar reda på könet så blir det ju att man får välja namn när barnet är fött men då blir det ju även spännande att se om det är en flicka eller pojke. .

Det är drygt 2 veckor kvar till vårt ultraljud, och det gäller ju att man vet om man ska ta reda på könet eller inte! Som det känns nu så kommer vi inte ta reda på könet. Men man vet ju aldrig, även vi kan ju ändra oss.

Hur gjorde ni? :)

Idag gick jag ut med att jag är gravid, och jag är så glad över alla positiva reaktioner som jag har fått. Det är så kul, och ni ska veta hur mycket det värmer.

Så tack så mycket allihop!

Föresten, jag tror jag kände fosterrörelser i förrgår. Kändes som om nånting bubblade långt ner i magen, så jag antar att det var bäbisen som jag kände..♥

Jag har börjat spytt! Fy!

Har varit helt säker på att jag skulle slippa detta eftersom mitt dagliga illamående har börjat lugna sig, och för att jag inte har spytt tidigare. För om jag inte är helt ute och cyklar så brukar man väl börja spy tidigare än i vecka 16? Men icke.

Så nu de senaste dagarna har frukosten kommit upp lika fort som jag har svalt den. Men ja, tack och lov så spyr jag bara på mornarna (än så länge), och då går det väl. Vore lite jobbigare om jag skulle behöva hänga över toaringen på skolan också, hehe.

Jag var i vecka 9 när jag fick veta att jag var gravid. Nu är jag i vecka 16, helt sjukt hur fort tiden går. Känns som om veckorna bara springer iväg.. Och nu är det inte alls långt kvar tills det är dags för ultraljud, åh jag längtar! ♥

På bilden var jag i vecka 15.

Tiden går fort.. Om ungefär tre veckor är det dags för ultraljud, och jag håller på längtar ihjäl mig! Vill se vårt lilla mirakel nu!

Magen bara växer och växer.. Snart kanske jag får känna några rörelser också?

♥

Två personer som står nära Ricky har nyligen fått missfall, det är så tråkigt när sånt händer. Och nu förtiden verkar det hända hur ofta som helst!

Jag har varit så himla rädd att det ska hända oss, men det sägs ju att den största risken ska vara förbi i vecka 13. Och nu är jag i vecka 14, snart i vecka 15... Så det ska väl inte behöva hända någonting tycker jag? Jag hoppas då inte det! För bebis♥ betyder så himla mycket för oss redan!

En riktig putmage har jag fått.. Det första beviset på att det faktiskt är en bebis där inne! På bilden har jag gått 12 fulla veckor. ♥

För mig som hade ätit p-piller i över två år var det inte så konstigt att mensen inte kom, vissa gånger hade jag haft mens i flera veckor och ibland fick jag mensen mycket senare. Så att mensen inte dök upp brydde jag mig inte så värst mycket om. Men när jag flera gånger hade sagt till Ricky att jag hade mensvärk och att jag snart skulle få mens, utan att den kom slog tanken mig att jag kunde vara gravid. Men det var ingenting jag tänkte speciellt mycket på, utan jag lät det vara. När jag sedan började må illa när jag åkte bil och buss började jag fundera vad som var fel. Jag har aldrig någonsin i mitt liv blivit åksjuk, så jag tyckte absolut att någonting verkade fel, men även det struntade jag i. Det kunde ju lika gärna vara magkatarr, eller något annat krångel med magen eftersom jag ibland slarvade med maten. Även min extrema trötthet och mina kramper kunde ju bero på att jag hade något krångel med magen. Jag började även få yrsel (jag till och med svimmade en gång), och en jävla huvudvärk som vägrade ge med sig.

Efter allt detta misstänkte jag självklart att jag var gravid, men jag har trott det så många gånger förr så jag tog det inte så alltvarligt. Men en dag fick jag en impuls och ringde ungomsmottagningen, och fick tid redan nästa dag. Och som sagt så visade graviditetstestet positivt...

Jag känner att kraven mot mig börjar ändras bland de som vet, och jag känner även att mina krav mot mig själv ändras! Jag har valt ett beslut som innefattar ansvar, väldigt mycket ansvar.. Det innebär att bli vuxen, att mogna. Det innebär att mitt liv nu kommer handla om en annan människas liv. Jag ska ha hand om ett barn, uppfostra ett barn, lära vad som är rätt och fel, få barnet att vara lyckligt! Men jag klarar det, jag vet att jag klarar det. Så mycket kärlek redan, hur ska jag då känna för barnet när det är fött? Att bli mamma är enligt mig det största som kan hända, och nu händer det. Helt ofattbart!

18 år och mamma, är det för tidigt..? Ja det kan man ju undra, och jag kommer nog få höra det från väldigt många! Men vem säger att en mamma på 40 år kan ta hand om ett barn bättre än en mamma på 18 år? Handlar det bara om pengar, handlar det bara om att skämma bort sitt barn med en massa leksaker? Nej, jag tycker inte det. Ett barn ska ha kärlek och trygghet! Ett barn ska vara lyckligt, och det blir inte lyckligt av en massa leksaker, barn blir lyckliga av kärlek! Och en mamma på 18 år kan ge minst lika mycket kärlek som en mamma på 40 år.

Den 22:a september 2010 fick jag och min pojkvän reda på att vi väntar barn.

Har aldrig varit med om något lyckligare! Tänk att det ligger en liten människa i min mage och växer? Nej gud, jag kan inte förklara hur det känns.

Tänk att jag ska bli mamma, och att min pojkvän ska bli pappa?

Livet är underbart.